Vi gick på letjen

Om hur vi sångdansade, cirkeldansade och långdansade i Sundborn och lärde oss mer om våra egna dansrötter.

I Sundborn var det februarikallt och soligt. Minus tjugofem. Lika mycket snö som i Stockholm, men snön var ren och vit. Packad snö på vägarna, knarr och gnissel under stövlarna, sparkstöttingar på gårdsplanerna. Jag konstaterade att det var osannolikt vackert. Motvilligt, för jag är ingen vintervän.

Och trots den beklagliga avsaknaden av grönskande lövverk var helgen... salighets-framkallande! Kanske beroendeframkallande?

Hur uppstår salighet? Här kommer receptet:

  • Man tager tio sång-och-dansglada kvinnspersoner,
  • man kallar in tre kunniga, kluriga och entusiastiska folkmusiker/ vissångare/ trallare/ folkmusikforskare som ledare,
  • inhyser samtliga i 1700-talsprästgård med värmande öppen brasa och luftig sal med dansgolv av trä,
  • ger dem god mat på regelbundna tider,
  • kryddar generöst med skratt och lekar…

...och succén är ett faktum.

Förutsättningarna var de allra bästa. Tillsammans med Alf Tangnäs och Lissman Gunnar Turesson kokade Elisabet Jansson ihop en helg med trall och sång till långdans och ballad och andra danser ur våra nordiska folkmusikrötter. Maken till engagerade och entusiastiska ledare får man leta efter. Våra cirkeldansfötter gladde sig och glödde.

Vi sjöng om rakade katter (nja), Saxgårds Mases smeja (som brann opp) och vi lärde oss begreppet kringellek med försteg parvis runt på fläck. Vi invigdes i mysteriet med det sägenomsusade Andra Steget, det som försvinner - likt vissa tsamikossteg. Kårebockens trallarlag - Elisabet, Alf och Gunnar - trallade oss i dans och vi dansade till Alfs inspirerade fiolspel. Framför allt fick vi lära oss att själva sjunga och tralla till danserna.

Vi dansade Huppleken, den urgamla hoppdansen som finns bevarad i levande tradition i Dala-Floda. Alf, bördig från Dala-Floda, berättade entusiastiskt och målande om dansen som är omgärdad av historia och myter. De facto överlevde den tack vare att nya turer och uppvisnings-varianter hade skapats och Alf resonerade kring alla för och emot. Mest blev det ju för. Han trallade med oss och han ledde Huppleken med en sådan suggestiv inlevelse att vi kände historiens vingslag. Eller om det var så att det drog lite däruppe på prästgårdsvinden?

I Hupplekens första del, Huppen, gör pojken sig till, han hoppar och briljerar för att imponera på flickan. Jag såg idel paralleller med grekiska manliga förstadansare i ledet, skillnaden låg egentligen bara i taktarten. Extremt blir det i den norska Hallingen där gossarna ska sparka av hatten som hänger på en högt hållen stång. Det mest säregna – och sorgliga – med allt detta är, att jag bara känt till och sett greker dansa så…

Gunnar berättade bland annat om kvaddansen på Färöarna och ledde med energi och inlevelse balladen om Herr Carl eller Klosterrofvet. Vi dansade till vänster med branlesteg. Gunnar sjöng verserna och alla sjöng omkvädet ”Men Herr Carl han sofver allena”. Detta befanns emellertid bara vara tillfälligt, för Herr Carl han röfvade åt sig skön jungfrun ur klostret. Hon var också rätt företagsam, vilket visade sig sedan vi lärt oss att tyda tecknen och läsa mellan raderna. Jag säjer inget mer.

Balladen om pigan som var berömd för att vara ”både snäll och rasker” beskriver utförligt allt hon ville ha i lön, vilket kan vara bra att hålla i minnet vid löneförhandling. Möjligen är ”---en oxe som är brokig, ena hornet ska va rätt, de andra ska va krokigt” inte lika gångbart idag. Varje vers följdes av nonsens-omkvädet ”Hurromhej, raketa katter, skogar och mark, snäller och god, efter med välling och gotter i”. Här föreslog Gunnar också att vi skulle pröva på att skriva till en vers med egna önskningar, förutom att han gav oss tips om hur man memorerar många verser. Sista gången med Herr Carl var det vi (nåja, kanske mest Elisabet) som sjöng verserna och Gunnar omkvädet.

De flesta av långdanserna, trallarna och balladerna gick medsols, till vänster. Det var ovant och förvirrande, inte minst när vi skulle göra spiral eller port. Lätt att känna sig som nybörjare. Elisabet ledde oss med sin klara stämma i trall och dans med urgamla Sollerö långdans och Orsa långdans. Vi sjöng och dansade familjevals (samma mönster som i Kalamatianos, men i valstakt) där vi lovade bort hela vår kropp och halva vår själ till någon som dansade så väl... Och har man inte hittat någon som dansar till den grad väl får man sofva allena som Herr Carl.

Vi har njutit långdans med snurr till ”Grevelius pollonaise” inspelat av Väsen. Vilken musik! Och vi har sjungit och dansat kroklek, en rituell dans där bruden tar farväl av ungdomslivet, ”Aldrig blir den bruden jungfru mera, aldrig får hon krona mer… ” Under Elisabets välkänt kompetenta och pedagogiska ledning dansade vi senare meditativa danser i kapellet. Kapellet var för övrigt tidigare ett tröskgolv… traditionell plats för dans, alltså.

För oss cirkeldansare var det nytt, ovant och exotiskt att lära känna musiken, trallarna och danserna. Och det var mycket mer än roligt eller intressant. Vördnad och tacksamhet beskriver bäst mina känslor. Jag är tacksam över att Elisabet, Alf och Gunnar har övervintrat i dansmotsträviga tider och oförväget forskat, trallat och dansat vidare. Tacksam att de ”vill väva ihop den nordiska folkliga dansen med cirkel-dansen till det gemensamma kulturarv det egentligen är” som det står i inbjudan.

Vi som har sökt oss till danser som kommer långt ifrån, men paradoxalt nog är lättare tillgängliga, får här chansen att påverka den egna traditionen. Vi kan medverka till att bevara också den svenska sång- och dans-skatten! Den måste finnas över hela landet, men kan det vara så att den är bättre utforskad i Dalarna?

Alla dansledare har möjlighet att aktivt välja att inkludera musik och dans från de egna rötterna, nu när vi har chansen att lära känna dem. Och vi vill veta mer! Trädkramare i all ära, men som jag ser det får vi lov att bli kultur-bärarkramare. Vi släpper inte taget om er, kulturbärare i Dalarna!

(Letjen=leken alltså dansen, vi gick på dans)

Eva Ullner, Stockholm i februari 2010