Bushfolkets historia

Botswana

Botswana är lite större till ytan än Frankrike. C:a 85 % utgörs av Kalahariöknen. Befolkningen uppgår till knappt 2 miljoner människor. Landet är hårt drabbad av HIV. Under kolonialtiden var Botswana brittiskt protektorat (Bechuanaland) delvis som ett svar på innevånarnas önskan att få skydd gent emot Cecil Rhodes högtflygande planer att skapa ett brittiskt territorium från Kapstaden till Kairo genom sitt British South Africa Company. Botswana blev självständigt 1966, har haft en fredlig utveckling och räknas som Afrikas stabilaste demokrati.

Bushfolket

De kallar sig själva helt enkelt människor, eller de första människorna. San är Khoikhois (ett annat, boskapsskötande bushfolk) namn på bushfolket och uppskattas inte av alla. De flesta föredrar numera att bli omnämnda som Bushmen trots att det var boernas namn på folket.

Vi har gemensamma rötter i mänsklighetens gryning för 200.000 år sen, men våra genetiska fotspår delade sig redan för 100.000 år sen. Bushfolket i södra Afrika är jordens nu levande, äldsta ursprungsbefolkning. De förvaltar arvet av våra förmödrars och -fäders liv som jägare och samlare i samklang med naturen. All jordens dans har sin grund här, i bushfolkets rituella och helande dans.

Spåren av bushfolket sträcker sig mer än 100.000 år tillbaka i tiden och består av ockrabitar med inristade zickzackmönster, upp till 40 000 år gamla klippmålningar, smycken och verktyg. Bushfolket fanns över hela södra Afrika och hade inga permanenta bosättningar. De var organiserade i mindre grupper på upp till 40 individer och flyttade efter tillgången på vatten och migrerande bytesdjur. I gruppen rådde jämlikhet, det fanns ingen hövding. Konflikter löstes med hjälp av dans, sång, historieberättande och ett ständigt pågående samtal.

Från ungefär 200-talet och framåt började bushfolket trängas tillbaka till mer otillgängliga områden av norrifrån kommande boskapsskötande bantufolk. På 1600-talet började holländarna kolonisera från Afrikas sydligaste delar och bushfolket – som betraktades mer som djur än människor - trängdes så småningom från alla håll. De blev förföljda, dödade och tillfångatagna som slavar ända in på 1900-talet. Deras livsrum krympte alltmer och de drog sig tillbaka till det absolut sämsta området i södra Afrika, Kalahariöknen. Där anpassade de sig till ett liv utan ytvatten under större delen av året.

De senaste hundra åren

Idag finns det drygt 90.000 individer i södra Afrika, varav c:a 55.000 i Botswana. Historien har sett lite olika ut under de senaste 100 åren, men gemensamt är att bushfolket påverkats negativt av krig, konflikter, apartheidregimen i Sydafrika, av boskapsskötsel, gruv- och turistnäring. De har varit föremål för missions- och andra ”utvecklings”- projekt. Myndigheternas ambitioner har på klassiskt maner varit att "integrera" bushfolket, dvs hänvisa dem till lägerliknande bosättningar, med borrade brunnar, skolor mm, men utan så många möjligheter till försörjning. Resultatet har oftast blivit att de inte haft något arbete, att de fått vänja sig vid en kost som inte varit naturlig, drabbats av tidigare okända sjukdomar och drogproblem. Och vad värre är på sikt: de har berövats sina kunskaper om jordens överlevnad, sin kultur, sitt språk och sina traditioner. Det är alltså samma historia som över hela världen när det gäller ursprungsbefolkningar.

Dqãe Qare Game Reserve

I Botswana startade det första utvecklingsprojektet för snart 50 år sen. Den holländska, reformerta kyrkan donerade en liten farm i D´Kar, i nordvästra delen av landet, för att hjälpa den lokala bushfolksgruppen, Ncoakhoe ("Det röda folket") eller The Naro San, i deras utsatta situation, bygga upp skolverksamhet och för att missionera. Successivt ledde arbetet fram till att bushfolket tog över projektet själva. I D´Kar finns ett kulturellt centrum med bl a museum och ett konstprojekt (Kuru Art Project). 1994 förvärvades farmen Dqae Qare med hjälp av den holländska regeringen. Ett ekoturistprojekt med syftet att bevara och sprida bushfolkets kunskap, kultur och traditioner byggdes upp. Detta gav även arbetstillfällen. Se Dqãe Qare Game Reserve

Flera organisationer har bildats av bushfolket själva från mitten av 1980-talet för att kämpa för sina rättigheter och försöka bevara det som finns kvar av kunskap, kultur och traditionellt levnadssätt. Tillsammans med andra projekt bildades The Kuru Development Trust 1998, Se The Kuru Development Trust

Central Kalahari Game Reserve

Stora delar av Kalahariöknen i Botswana, Namibia och Sydafrika har avsatts som nationalparker där bushfolket i princip är förbjudna att leva. Flera processer för att ändra på detta har ägt rum under de senaste decennierna och engagerat många utländska organisationer som upprört protesterat mot Botswanas regering. Bushfolket har en helt annan syn på jordägande än sin motpart och har inte heller haft ledare som kan representera dem. Med så olika utgångspunkter och förutsättningar är det inte lätt att förhandla med myndigheterna.

Bushfolkets sista utpost i Botswana var Central Kalahari Game Reserve (CKGR, världens näst största nationalpark). 1992 bildades intresseorganisationen The First People of Kalahari. Från 1995 var Roy Sesana dess ordförande och talesman gent mot regeringen. I slutet av 1990-talet tvångsförflyttades de sista grupperna från CKGR. 2001 ströps all statlig service, hyddorna revs och det blev förbjudet att jaga. 2005 fick Roy Sesana det alternativa nobelpriset (Right Livelihood Award) för sin kamp.

I december 2006 vann bushfolket i domstolen och fick rätt att återvända och leva och jaga i CKGR. Myndigheterna gjorde dock allt för att försvåra för dem. De fick inte använda sina gamla borrhål och inte heller borra nya – vilket turistlodgerna fick. I januari 2011 togs dock ett nytt beslut om att de ska få borra nya brunnar. Endast ett fåtal lever nu i CKGR.

Kampen går vidare

Bushfolkets största organisationen är The Kuru Family of Organisations, vilka representerar c:a 27 000 bushmän och -kvinnor tillhörande c:a 50 grupper i främst västra Botswana men även norra Sydafrika. Deras vision är att bushfolket i södra Afrika ska kunna få en permanent kontroll över sina liv, resurser och framtid. Se The Kuru Family of Organisations Idag är det endast ett fåtal grupper som har möjlighet att leva traditionellt, de flesta i Namibia.

Elisabet Jansson, Falun 2012-10-31