Möte med Madonnan i Manosque

Provence i början av april

Det är vårkyligt i luften när jag går från hotellet i Aix-en-Provence tidigt på morgonen för att ta bussen till Manosque. Skönt att känna solen värma genom fönsterrutan när bussen strävar uppför dalgången mot bergen norrut. Det är skir vårgrönska, mandelträden blommar. Floden, som bitvis är bred, blir till en bäck när vi efter en timme når busstationen i Manosque. Det är inte svårt att hitta turistinformationen en bit därifrån. Däremot vet de inget om någon ”Vierge Noire” (Svart Madonna/Jungfru), men jag får en broschyr på engelska om St-Saviour Church, en av Manosques båda kyrkor. Det är inte som vid de stora pilgrimsorterna i Montserrat, Santiago de Compostela och Czestochowa att köerna ringlar sig fram mot målet. Jag går uppåt mot ”gamla stan”, som har kvar den yttre, runda formen från medeltiden även om murarna ersatts av modernare hus. Via smala gator och gränder letar jag mig in till det lilla torget i stadens hjärta. Framför stadens andra kyrka, Èglise Notre-Dame de Manosque, finns en stor, rund, mosaikliknande stenläggning med ett pentagram i mitten och ovanför kyrkportarna ett vackert Mariamonogram. Här måste det vara!

Jag går in i den folktomma kyrkan och möts av lågmäld musik. I sidokoret längst fram till vänster – på kvinnosidan – möter hon mig: ”Notre-Dame-de-Romigier”, Frankrikes äldsta svarta madonna. Den totalt turistbefriade miljön hjälper mig att få en intensiv känsla av att vara på helig mark. Vid en pelare ligger några enkla broschyrer på franska där jag kan uttyda att kyrkan varit stängd för restaurering flera decennier före millenieskiftet. Nu ser jag att den c:a 70 cm höga, ganska anspråkslösa statyn i alträ fått en tillflyktsort som det anstår en gudinna. Koret avviker från inredningen i den förövrigt spartanska kyrkan genom sin utsmyckning med tavlor, guldramar, bilder, blommor. Själv tronar hon högst upp, oåtkomlig innanför glas, i en nisch ovanför altaret. Bakgrunden består av vackert veckat, himmelsblått sidentyg. På väggarna utanför koret sitter rader av minnestavlor uppsatta där man tackar ”Vår Fru” för olika mirakler.

Som alltid i katolska kyrkor finns det ljushållare att köpa. Jag är den första för dagen som tänder ett ljus framför madonnan och blir sittande länge medan mina tankar flyttar sig bakåt i tiden. Vid vår tideräknings början befolkades trakten förmodligen av keltiska folkslag, eller galler, som romarna kallade dem. Det är troligt att man i någon form vördade Den Stora Modern, t ex som den keltiska trippelgudinnan. Allt medan romarriket utvidgades hade också kulten av olika fruktbarhetsgudinnor med rötter i Främre Orienten, t ex Isis, Kybele och Diana, införlivats av folket. Längre fram, från 400- till 700-talet, fick den frankiska kungaätten merovingerna allt mer fotfäste söderut i nuvarande Frankrike. På landsbygden hade ofta varken romaniseringen, kristendomen eller frankerna någon större inverkan på befolkningen, och kulten av de ”gamla” gudinnorna kunde dominera lokalt under lång tid. Enligt broschyren vet man inte så mycket om Manosque innan 900-talet, då saracenerna förstörde staden. Det hade legat en mer primitiv kyrka på platsen före den nuvarande, som i sin tur hade ersatt ett tempel helgat åt Kybele. Kybele var Magna Mater, Den Stora Modern, på Kreta och sedan i den grekiska mytologin.

Till de svarta madonnorna (det finns flera hundra dokumenterade; i Frankrike finns flest) är ofta knutet legender om hur de hittats och olika mirakler som inträffat. Görel Cavalli-Björkman beskriver i sin bok ”Den svarta madonnan” legenden om Manosque-madonnan. I broschyren finns en lite annorlunda variant av legenden, som enligt texten bekräftar sammankopplingen till Kybele-kulten, eftersom denna också är förknippad med en buske och en oxe.

”När en del av innevånarna återvände till ruinerna efter saracenernas härjningar plöjde en bonde jorden på en ödetomt där den första kyrkan hade legat. Plötsligt stannade oxarna. Mannen tänkte att det var en björnbärsbuske som hindrat dem. Alltså gjorde han upp en eld och brände upp busken och återupptog sedan sitt arbete. När oxarna plöjde i askan hejdade de sig på nytt och föll på knä, med nosarna mot jorden. Bonden trodde nu att marken var förhäxad och varnade sina grannar. Dessa bestämde sig för att gräva på platsen där oxarna knäböjt. Då hittade de en sarkofag i vit marmor. En präst tillkallades och då han öppnade sarkofagen fann han en mycket vacker staty av Jungfrun, insvept i dyrbart tyg, och som sedan den dagen bär namnet ”Notre-Dame-de-Romigier”. (Romigier kommer från det provencalska ordet för björnbär; förövrigt min översättning.)

Manosque-Madonnan bär en enkel dräkt och en mantel fäst med en agraff vid bröstet. Liksom Jesusbarnet är hon krönt med en merovingisk krona. Hela figuren är brunaktig, ansiktsfärgen mer rödbrun än svart. Enligt Cavalli-Björkman upptäcktes statyn på 500-talet, gömd i en buske, men försvann sedan under en tvåhundraårsperiod, innan hon hittades i sarkofagen. Enligt Ean Begg, som skrivit ”The Cult of the Black Virgin”, var statyn gömd på en hemlig och säker plats och ersatt av en kopia i kyrkan. När han gjorde sina efterforskningar hade kyrkan varit stängd för reparationer i många år, det fanns inga vykort eller någon information.

Om det är originalet eller en kopia som står där nu har jag inte lyckats ta reda på, det framgick inte av broschyren i kyrkan. Däremot står det att hon förlorat sin karaktär som ”Vierge Noire” vid restaureringen 1993. Man konstaterar att: ”hon inte längre är helt som förr och ändå inte helt en annan”! Hon förblir den undergörande manoskiska jungfrun. Hon vakar dag och natt över Manosque-borna mot sjukdomar och katastrofer och ger dem kraft och nytt liv. Min tro är att det troligen är originalet som fått ta plats i koret efter den omfattande restaureringen. Kulten verkar vara oförminskad och levande, troligen med rötter i förkristen tid, och detta med kyrkans goda minne.

Inte heller nu finns det några vykort att köpa eller någon annan information än den lilla broschyren som jag hittade. Jag köper med mig en ljushållare (i plast) som bär Madonnans bild utanpå. Innan jag tar bussen tillbaka till Aix hittar jag till sist en butik som säljer vykort. Jag funderar på om det nånsin blir så att köer kommer att ringla fram till Notre-Dame-de-Romigier, och om miniatyrkopior av henne och andra souvernier kommer att bjudas ut i olika butiker i kyrkans närhet, som det ser ut på många andra håll där hennes systrar finns?

Historisk tillbakablick

Den här berättelsen om Notre-Dame-de-Romigier har sin motsvarighet i många andra berättelser om de svarta madonnorna. När kristendomen spreds fanns redan tempel helgade åt gudinnan med olika namn. Som vi känner igen från vårt eget land byggde man ofta de nya kyrkorna på platsen för de gamla helgedomarna. Mycket av det gamla införlivades också i det nya, särskilt det som man benämner folktron. Man gav det bara nya namn. Maria, som den feminina delen av gudomen, blev Den Svarta Madonnan på många håll. En del menar att själva skulpturen ofta var den samma, även om originalet knappast finns kvar eftersom de oftast var tillverkade i trä. De flesta är gjorda av trä från heliga träd, som äpple, oliv, päron, ceder och länkar på så sätt ihop Den Svarta Madonnan med ”Livets träd”. Människorna tillbad och offrade som tidigare och även om motståndet inom den katolska kyrkan tidvis var stort så lever kulten kvar, på många platser med oförminskad styrka. Exempel på riter som fortfarande lever kvar är att skänka sina flickkläder, dockor osv till gudinnan/Maria inför sitt bröllop. Maria i folktron är den Maria som kvinnor kunnat identifiera sig med, en kroppslig Maria.

Varför är hon svart?

Den Svarta Madonnan står för Marias skuggsida. Hon symboliserar sökandet efter den delvis förlorade kvinnliga visdomen. Hon är svart därför att hon representerar den osynliga världen, allt som vi anar intuitivt, det omedvetnas kunskap i drömmar och inre bilder. Hon visar oss på nattens välsignade vila, men också på genomgångna kriser och mötet med det mörka i tillvaron inklusive vårt eget mörker, som leder till mognad och kreativitet. Det goda mörkret är livgivande i form av den svarta, näringsrika jorden och mörkret i livmodern. Den svarta madonnan är ett kärl för den gudomliga energin som vördar fruktsamheten, jorden, kroppen och mysteriet.

I de skrifter som utvalts att ingå i Nya Testamentet står inte så mycket om Maria, Jesu moder. Men i den katolska kyrkan lever hon sitt eget liv. Maria har upphöjts av den patriarkala kyrkan som Gudaföderska (konciliet i Efesos år 431, där förövrigt Artemiskulten fortfarande levde kvar), jungfru (evigt orörd), som syndfri genom dogmen om den obefläckade avelsen (1854), hon blev himladrottningen som steg direkt till himlen, alltså uppstod från de döda (dogm 1950). Det finns inget belägg för något av detta i bibeln utan det har lagts på henne av män för att tjäna vissa syften. Hon har bakbundits av patriarkatets behov av att avsexualisera kvinnan, ta ifrån henne sin kraft och sin skapelsegivna position som skapare av nytt liv, förbunden med naturen och Moder jord. Maria, som skulle kunna vara en förebild, har blivit en jungfru i betydelsen orörd, lydig och menlös. I förkristen tid betydde jungfru fri och oberoende av någon man.

Vad kan Maria som Den Svarta Madonnan tillföra idag?

Maria som Den Svarta Madonnan återupprättar Gud som moder, som Magna Mater, och oss kvinnor som kvinnor. Hon upprättar oss människor som varelser som är kropp. Hon visar på vår samhörighet med och vårt beroende av naturen, med vår Moder Jord. Den mörka jorden och livmodern är ett heligt rike från vilket allt nytt liv kommer (det förlorade paradiset). Det mörka har inte alltid betraktats som det onda. I de flesta religionerna är nedstigningen en förutsättning för insikt och visdom, i kristendomen kallad ”Vetekornets lag”.

Denna dolda kunskap är förstås inte förbehållen kvinnor. Om det ska bli något paradigmskifte i den patriarkala struktur som råder och en balans mellan den maskulina och feminina principen inom oss alla så förutsätter det att vi tillsammans, både kvinnor och män, integrerar det som Den Svarta Madonnan symboliserar i våra liv.

Den Svarta Madonnan och Meditation i rörelse/Heliga danser

Hur hör Den Svarta Madonnan ihop med meditation och cirkeldans? Att meditera är ett sätt att finna sig själv, att få kontakt med sitt inre, att integrera det omedvetna med det medvetna. Den Svarta Madonnan har många förbindelselänkar med mystiken och det gudomliga inom oss. Kontakten med henne möjliggör helande. Vi kan bli mer hela människor då vi fått kontakt med vårt inre djup och inte väjer för det svåra. Vi vänder blicken in mot vårt eget mörker för att kunna finna gudomligheten där, ”Livets källa”. Den Svarta Madonnan är också självständig och kan lära oss att värja oss och att sätta gränser. I dansen övar vi det bokstavligt och kroppsligt.

Laura Shannon hävdar genom sin forskning på folkliga danser, arkeologiskt material, mönster i gamla textiler mm, att det är gamla universella gudinnesymboler som har smugit sig in i cirkeldansernas steg. Exempel är Livets träd (symboliserar samhörigheten mellan himmel och jord och mellan alla delar i skapelsen), Zick-zack (livs/död-aspekten, liv förutsätter död och vice versa) utan att kulten är synligt närvarande. Den gamla traditionen lever kvar i Östeuropa, på Balkan och i Mellanöstern. Danserna rymmer mycket kvinnlig visdom i sina steg och i sin stil.

Avslutning

Jag vill sluta med att citera Karlyn M Ward, bla jungiansk analytiker med den dolda, mörka, feminina visdomen som specialintresse. Vid ett besök i Provence mötte hon en fransman som var i färd med att fotografera en basilika där reliker efter Maria Magdalena sades förvaras och som inte visste något om psykologi eller C G Jung. På frågan om de svarta madonnornas ursprung svarade han: ”Ah, alla vet att det inte spelar någon roll varifrån hon kommer, hon finns här inne”, varvid han pekade mot sitt hjärta.

Läs mer:

Begg, Ean (1985): The Cult of theBlack Virgin. London.
Beskow, Per (1991): Maria i kult, konst, vision. Bokförlaget Åsak, Sahlin och Dahlström AB.
Cavalli-Björkman, Görel (1996): Den svarta madonnan. Bokförlaget Cordia. (Med relativt omfattande litteraturlista, min anmärkning.)
Onsell, Birgitta, red. (1999): Någonting annat har funnits… Tio essäer om kvinnor och gudinnor. (M fl böcker av samma författare.)
Shannon, Laura (1999): Dancing with the Black Madonna. Artikel i kursmaterial år 2000. Se fler artiklar på www.laurashannon.net
Elisabet Jansson, Falun 2006-04-29