Meditation under Livets träd

– ett biologiskt bidrag till tolkningen av en universell symbol

"Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont." (1 Mos 2: 8-9)

Livets träd har en central plats i de flesta religioner. I Bibelns andra skapelseberättelse står livets träd i lustgårdens mitt. Stammen binder samman jorden med himlen, skapelsen med skaparen. De utsträckta grenarna symboliserar det ömsesidiga beroendet, relationerna, mellan allt skapat. Livets träd är symbolen för själva livet.

När jag står här under trädet förstår jag att det är lätt att betrakta även mig – en människa –som ett träd. Min kropp är förbindelsen mellan jord och himmel, gränssnittet mellan tid och evighet. Jag är en mötesplats mellan himmel och jord, ett fönster mellan den tidsbundna verklighet jag ser och upplever med min kropp och mitt förstånd och den verklighet jag dunkelt anar – det tidlösa/eviga. Mina utsträckta armar – den vågräta linjen – är gemenskapen mellan mig och allt skapat, mellan mig och dig, mellan mig och det som varit före mig och det som kommer efter mig.

Särskilt de lövfällande och vintervilande träd vi har välsignats med på våra breddgrader tydliggör kretsloppet: liv, död och återuppståndelse. Som människa är det den verklighet jag lever med både i de stora och små sammanhangen.

Grundbehov hos trädet och hos människan

Jag tänker mig att vi kan söka viktiga pusselbitar hos trädet för förståelsen av våra livsvillkor som människor och ställer mig frågan: Vad behöver ett träd? Kan trädets behov relateras till mina behov? De fyra riktningar i livsträdet ger mig en bild av att det handlar om fyra grundbehov:

Ett träd behöver först och främst solenergi. En av grundförutsättningarna för liv på jorden är den fantastiska process som heter fotosyntes. I de gröna växterna omvandlas ljusenergin till kemisk energi som binds i bl a kolhydrater som andra levande varelser sedan kan tillgodogöra sig genom att äta växterna. Solenergin tas in via bladen. Jag behöver också solen men är beroende av vägen via växterna. Solen är en symbol för Gud i de flesta religioner. Jag har mitt ursprung i Gud. "Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till" (Apg 17: 28a). Gud ger liv, jag behöver Gud. I Kristendomen symboliserar solen också den uppståndne Kristus. Jag tänker på hur solen fick symboliseras av en stor boll som cirkulerade mellan deltagarna i den glada långdansen som ända till 1538 dansades på påskdagen i labyrinten i katedralen i Auxerre.

Hur skapas egentligen ett träd – vad är det som bygger upp själva materien? En vanlig vardagsföreställning är att byggstenarna kommer från jorden, att de sugs upp med rötterna. Det är sant i en mycket begränsad omfattning. Större delen av byggstenarna som trädet består av kommer i stället från ett gasformigt ämne som finns i luften: koldioxid. Även detta tar träden in via bladen. Det är en svindlande tanke även för mig som biolog (även om jag förstår det rent kemiskt) att så stor del av växterna i sin fantastiska mångfald har sitt ursprung i något som jag inte kan se med mina ögon eller uppleva med mina andra sinnen! Att vi människor också är beroende av ett osynligt gasformigt ämne i luften är säkert känt för de flesta, nämligen syret. Vi andas in syret och vi andas ut koldioxiden som trädet sen tar upp för att ge oss syret tillbaka. Inandning – utandning, livets rytm. Andas – ande, jag behöver ande för att leva. Anden introduceras redan i bibelns andra vers i en bild av gudsvinden som sveper fram över vattnet. Samma ande blåser Gud in i människan så att hon blir en levande varelse enligt 1 Mos 2. Andedräkten, Guds ande bor i mig: "Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?" (1 Kor 6:19). Jag behöver den heliga anden, livgiverskan. För den form av meditation i rörelse som benämns Heliga danser är detta Paulusord något av instiftelseord. Och det citeras förstås också i reflektioner runt all meditation. Djupandningen är ju en av meditationens grundpelare, liksom i alla tekniker som syftar till att bejaka kroppens naturliga väg till självläkning, helande.

För det tredje behöver trädet vatten. Där hämtar trädet också kemiska byggstenar. Vattnet som trädet suger upp via sina rötter. Utan vatten inget liv. Jag är också till stor del uppbyggd av vatten. Vatten är en viktig symbol för liv, livets vatten. Jesus talar om det levande vattnet i sitt på många sätt revolutionerande samtal med den samariska kvinnan: "Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." (Joh 4: 14). I berättelserna om Jesu liv finns en aldrig sinande källa att ösa ur för att få ta del av det vattnet. För mig har det blivit allt mer viktigt att gå direkt till den källan, kärlekens källa, utan omvägen över allt som sagts och gjorts under 2000 år och som skymmer sikten. Det är det personliga mötet som ger liv.

För det fjärde behöver trädet näring i form av olika kemiska ämnen i små mängder som trädet tar upp genom rötterna, från jorden. Det är bl a kväve, fosfor o svavel, viktiga byggstenar i proteiner, DNA mm. Vi behöver också näring, näring i form av vila, vara, vishet, kraft, mystik. Jag tänker mig jorden som en symbol för vårt inre. Moder Jord. En väl beprövad väg till vårt inre går via meditationen, såväl sittande meditation som meditation i rörelse/Heliga danser. Som kvinna ligger det nära till hands att rent konkret tänka mig mitt inre som livmodern. Men alla människor, både kvinnor och män, har ett personligt förhållande till livmodern. Alla har vi varit där! (Ja, än så länge kan vi säga det, men hur länge till?) Blodkärlens utbredning på moderkakan – som förser det spirande livet med syre och näring – kallas följdriktigt "livets träd", vilket också är barnmorskeförenings symbol. Och vår ständiga längtan står efter det förlorade paradiset, tillvaron i livmodern. "I människan finns en hemlig källa på djupet, där hon har direktkontakt med himlen, och där hon samtidigt är mest sig själv" (Wilfrid Stinissen). I vårt inre rum kan rötter växa mot vårt eget djup och mot djupen i Gud.

Livsträd i Sverige

Nu vill jag höja blicken och för en stund betrakta omvärlden, var kan jag hitta livets träd utanför mig själv? I första hand stannar mina tankar vid de för oss svenskar så självklara livssymbolerna som vi reser mot himlen, det ena vid vintersolståndet och det andra vid sommarsolståndet: julgranen och majstången.

Barrträd symboliserar det ständigt återvändande livet. Julgranen är en symbol för liv och pånyttfödelse – som vi tar in mitt i mörkaste vintern, faktiskt precis när ljuset är på väg tillbaka. Vi smyckar det också med en mängd livgivande symboler: ljus, hjärtan, frukter, änglar, stjärnor, runda (!) kulor osv.

Majstången är ett fantastiskt livets träd, oftast med en rikedom av symbolik. Den kom till Sverige från Tyskland på 1400-talet. Den är ett grönskande kors även om detta inte är lika tydligt i Dalarna – där tvärslån ofta saknas eller är ganska liten i förhållande till den resliga stången – som på andra ställen i landet. Majstången främjar fruktbarhet och växtlighet och bärs fortfarande runt i procession via åkrar och betesmarker i vissa socknar i Dalarna. Kransar och ringar är evighetssymboler, de symboliserar det eviga kretsloppet. Ofta pryds majstängerna i Dalarna även av andra symboler som davidsstjärnor, dalpilar, mm. Majstången är som fruktbarhetssymbol bilden av föreningen mellan kvinnligt och manligt. Stången är en tydlig fallos och kransarna det kvinnliga kärlet där människolivet börjar. I vissa kyrkor fanns små bärbara majstänger eller midsommarspiror. Alla stänger satt på kvinnosidan i kyrkan. De togs ut och kläddes om varje ny midsommar. De fanns som längst kvar på Gotland under senare hälften av 1800-talet. Detta kan vara ett minne av medeltida bruk. Mycket "rensades" ju bort under reformationen.

Levande livsträd har vi sedan den gamla bondekulturen i form av de vårdträd som ofta möter oss på gårdsplanens mitt framför boningshuset. Även hela byn kunde ha ett vårdträd. Skötseln av vårdträdet var viktig för gårdens och byns fortlevnad. Olika återupprepningsfester och andra riter var knutna till trädet.

Men vi har även andra livsträd att upptäcka i vår historia vilka en del är av äldre datum och tillhör våra rötter.

Liljestenarna i Västergötland (med störst koncentration kring Husaby) har en tillkomsthistoria som varit höljd i dunkel. Enligt nya teorier kom de till Sverige redan under början av 1000-talet med hemvändande vikingar från det bysantinska riket, vilket represente-rar en östlig, ortodox kristendom. (Om det stämmer så får historien om kristnandet av vårt land revideras.) Dekoren på stenarna är en kombination av stiliserade livsträd och en trefaldigt upprepad livmoder. Det är inte långsökt att tänka sig att dessa livsträd från öster i sten har samma rötter som de armenska stenkorsen som är utformade som livsträd med rötter och slingrande löv- och fruktbärande grenar. Ofta finns på dessa kors längst ner också en vulva eller liknande symbol för den kvinnliga principen. Armenien var det första landet som antog kristendomen som statsreligion redan år 301.

Vägkors är enkla brädkors som förmodligen stått utomhus, eventuellt i korsvägar, och fungerat som andaktskors. Korsvägar, vägkors, ansågs vara platser där levandes och dödas stigar möts (t ex i afrikanska folks symbolik) och har besökts även i vår kultur för olika religiösa riter. I Dalarna finns flera sådana kors bevarade. Det mest kända är Venjanskorset som enligt sägnen ska ha stått vid en skogstig mellan Venjan och Mora, kanske i en korsväg, och nu kan beskådas i den permanenta utställningen "Kulturum" på Meditationsgården i Rättvik (deponerat där av Dalarnas museum). På korsets ena sida finns den korsfäste Kristus och på den andra Jungfru Maria. Dekoren i övrigt för tankarna till livsträd. De vägkors som finns bevarade tros komma från c:a 1500. Förmodligen har de kors som finns kvar tillbringat större delen av sin tid inomhus. De som haft sin permanenta plats utomhus har nog återvänt till kretsloppet.

Tydliga livsträd är de smidda järnkors som vi kan hitta på våra kyrkogårdar, t ex i Rättvik. De mest berömda finns i Ekshärad i Värmland, där en skog av fantasifulla järnkors breder ut sig över kyrkogården. De började tillverkas av lokala smeder under senare delen av 1700-talet. Höjdpunkten nåddes under mitten 1800-talet, men traditionen upprätthålles än i dag. Korsen har så många armar att de kan liknas vid "moderligt omfamnande kvinnor" (enligt förf till "Minnets stigar"). De tunna järnlöven som darrar i vinden står för pånyttfödelse, hjärtat och lågan för kärleken enligt en av vår tids korssmeder.

Korset som livets träd

"Trädet, utsträckt som själva himlen, har växt upp till himlen från jorden. Det växer i evig tid och höjer sig upp mellan himmel och jord. Det är stödjepunkten för allting och platsen där alla kan finna vila och ro. Det är grunden till vår runda jord, kosmos centrum. I det är alla olikheter i vår mänskliga natur formade till en helhet. Det hålls samman genom andens osynliga band så att det inte kan brytas loss från det gudomliga. Det vidrör himlens högsta höjder och gör jorden fast under dess fot, och griper tag i regionerna mellan dem med omätliga armar." (Hippolytos, biskop i Rom på 300-talet)

Jag står med ryggen mot trädet, brer ut min armar och känner hur trädet omfamnar mig. Mina tankar går till korset, kristendomens kanske främsta symbol. Här anar jag samma djupa symbolik som jag beskrev inledningsvis om livets träd och människan. I Kristus förenas det gudomliga med det mänskliga, evigheten med tiden. Kristi utbredda armar omfamnar mig med kärlekens helande kraft. Jag är älskad och förstådd, bekräftad och accepterad. "Då bar din gren en himmelsk börda. Över dig strömmade Hans dyra blod. Din frukt är ljuv och god" (Biskop Ezzos av Bamberg lovsång över korset som välsignelsebringande träd)

Men vad säger mig egentligen de kors jag ser i dag, i våra kyrkor och i mer eller mindre påkostade kedjor runt våra halsar? Är ett 2000 år gammalt pinoredskap en värdig symbol för livet? Står det inte snarare för död, enbart grym, våldsam, blodig och orättfärdig död? Detta aktualiseras inte minst idag genom Mel Gibsons filmatisering av passionsdramat.

Jag känner den skrovliga barken bakom min rygg och hör den stilla susningen i lövverket ovanför mig, tänker igen på livets träd. Jag ser framför mig hur det utformades i både förkristen tid och i de tidiga kristna kyrkorna. Förutom de armenska stenkors som jag nämnt ser jag de keltiska stenkorsen med slingrande rötter och grenar. Jag ser den koptiska kyrkans målade Iotakors. Kors som – trots sin relativt strikta form – blommar ut i färgglädje med djup symbolik (det ena korset inte det andra likt beroende på att varje mediterande målare betonar olika färger mer än andra vid varje enskilt meditationstillfälle). Ofta smyckas korsen med kärlekens frukter.

När jag ser korset som livets träd talar det till mig om liv, död och pånyttfödelse. Att meditera under ett sådant träd är helande. Det blir en påtaglig verklighet att jag är kropp, själ och ande i en oupplöslig enhet.

För oss som dansar Heliga danser och cirkeldans är livets träd som symbol i dansen, i stegen och i våra kroppar centralt. När det gäller tolkningen av livets träd som symbol och element i dansen hänvisar jag till Laura Shannons forskning, erfarenhet och texter i ämnet (Laura Shannon).

Elisabet Jansson, Falun, i maj 2004