Kropp och röst i rörelse

Den här artikeln är ett kurskompendium på dansledarutbildningen. Här nedan följer en lista på artikelns rubriker med underrubriker inom parentes.
  • Inledning (Dokumentation)
  • Hur började det?
  • Sångens historia (Våra rötter, Folklig sång, Kyrkans musik och konstmusiken, Gudstjänstmusiken, Sverige efter reformationen, Idag)
  • Vad händer i kroppen? (En filosofisk utvikning, Rösten är det instrument vi alltid bär med oss, Jag bejakar mig själv som kropp, Hudhunger, Helande)
  • Källor

Inledning

Med det här kompendiet vill jag göra ett försök att knyta ihop det som dansledarutbildningen vill förmedla om dansen som ett sätt att leva. Ja, kanske att dans är livet. Kursen har fokus på rösten och sången, men det går inte att skriva om sången utan att komma in på dans och musik. Det är ett mycket modernt fenomen att skilja på dessa begrepp. Musik härstammar från mousike (grekiska), vilket betyder ”musernas konst” och innefattar både diktkonst, musik och dans. I afrikanska språk har vi begreppen ngoma (kiswahili), gobina (setswana) mm som står för trumma, dans, sång, lek osv i oupplöslig förening.

Jag vill också knyta an till ritkursen, där Pia Rosén (2005) lyfter fram lekens likheter med riten. Även lekbegreppet är mångtydigt. Det står både för lekar, spel och trakterandet av musikinstrument (och dessutom för parningen hos djuren). Denna mångtydighet finns i många språk, tex engelskan (play), arabiska och franska enligt Huizinga (1945). Han skriver också: "All äkta kult sjunges, dansas och lekes", och menar att dansen är en särskilt fulländad form av leken. Även Bernhard Wosien menar att : "Alla festivaler och riter som uppnår de högsta konstnärliga nivåerna beror i grunden på dansen eftersom den firar det eviga återvändandet av nuet" (mitt försök till översättning).

Dokumentation

Det för mig över på svårigheten att kunna veta hur man sjöng, dansade, musicerade osv för länge sen. Bernhard Wosien igen: "Danskonsten är symbolen för lagen om alltings förgänglighet. Det som vi skapar i dansen i tid och rum finns bara där för ögonblicket" (min översättning). Innan notskrift, inspelningsteknik, film osv fanns så saknar vi dokumentation. När det gäller dansen så har Laura Shannon forskat mycket i hur vi kan bilda oss en uppfattning om hur man dansade via arkeologin (keramiska föremål osv), textila föremål och inte minst genom att möta levande traditionsbärare. Jag återkommer till dessa svårigheter i avsnittet om sångens historia.

Sången och dansen skapas i nuet. Det gäller även den tidigaste bildkonsten vi känner till, nämligen grottmålningarna. I Europa är de äldsta grottmålningarna som man hittat c:a 40.000 år gamla. De äldsta klipp- och grottmålningar man funnit i södra Afrika gjordes av Sanfolket för 20- 30.000 år sen. Dessa bilder skapades inte som en utställning att betrakta, utan var en del av kulten. Centrum i kulten var transdansen och det man målade var de inre bilder man såg. Det är därför de ofta "psykedeliska" mönstren är de samma i alla grottmålningar. Att dessa bilder skapades i nuet förstår vi eftersom de successivt målades över med nya bilder (gäller målningarna i Sydafrika).Nu dansar vi, nu upplever vi, nu målar vi, nu kommunicerar vi med förfäderna osv.

Jag har delat in det här materialet i två delar. Först kommer ett par historiska avsnitt som dels skissar hur allting började, dels berättar några utsnitt ur sångens historia med betoning på våra egna rötter. Den andra delen diskuterar vad som händer i kroppen när vi dansar, sjunger osv inklusive den helande funktionen.

Hur började det?

”Människans evolution (utveckling) handlar om dans och ingenting annat” (Lasse Berg, 2005). Jag anar intuitivt att det ligger väldigt mycket i hans hypotes. Ur ett evolutionärt perspektiv finns det forskning som hävdar att det var våra anmödrars och förfäders förmåga att synkronisera sina ljud och rörelse i samma rytm som gjorde att de fick högre fitness (överlevnadspotental) än andra djurgrupper och kunde utvecklas till hominider. Steven Mithen, arkeolog och paleontolog, har fokuserat sina studier på neanderthalarna, den moderna människans utdöda släktingar. Han kallar deras kommunikationssätt för 'Hmmm', en akronym för holistisk, multimodal, manipulativ, musikalisk (Mithen, 2005). Musik, sång och dans har enligt Mithen haft en rad olika funktioner som gagnat den mänskliga artens överlevnad, nämligen:

  • bidragit till att bevara kontakten mellan gruppmedlemmarna
  • bidragit till reproduktiva fördelar
  • fungerat som en förbindelselänk mellan mor och barn
  • stärkt samverkan över familjegränserna
  • främjat gruppkänslan genom att skapa samhörighetskänsla i riterna

Lasse Berg har skrivit om det här på ett populärvetenskapligt sätt. Han menar att de som dansar håller samman och att de som håller samman lättare överlever: "Allt började med dansen och sången tillsammans i samlarlandet. Varje gång en grupp lyckades stärka sitt samarbete genom dans blev de framgångsrika gentemot alla andra grupper som inte hade denna rytmkänsla/…/endast de som dansade och sjöng tillsammans överlevde" (Berg, 2005).

Björn Merker, psykolog och hjärnforskare, har bl a studerat olika djurarters förmåga att röra sig rytmiskt, gruppsång ur ett evolutionärt perspektiv samt det rituella beteendets betydelse. Han menar att människan är det enda djuret som kan röra sig tillsammans i samma rytm, dansa. Det är endast människan som har en rituell kultur och kulturen definierar sig själv genom riterna (Merker 2009).

De gemensamma dansriterna blev en mäktig andlig kraft som bidrog till sammanhållningen. En förutsättning för detta har varit trancedansen där man upprättat kontakt med högra makter, med andevärlden. Hos Sanfolket i södra Afrika är trancedansens helande funktion central. Hela människan helas i dansen. Dansen ackompanjeras av sången, den taktfasta handklappningen, fötternas stampande i marken och rasslet från snäckskalsbanden (fyllda med krossat strutsäggskal och sand) runt underbenen .

Detta var några exempel på hur musik, sång och dans alltifrån början haft en avgörande betydelse för människans utveckling. Den gemensamma sången, de rytmiska rörelserna, dansen har funnits så länge vi människor varit just människor. När vi söker våra rötter i historien så ser vi också att sång, rytm och dans varit en självklar del både i människors vardag och i samband med religiösa riter.

Sångens historia

Går det att förställa sig hur man sjöng, hur det lät för tusentals år sen? Jag tror att vi även här får vända blicken och örat mot de levande traditionsbärarna.

Våra rötter

För att börja med rötterna i vår egen tradition så får vi vända oss till fäbodmusiken. Eftersom djurhållningen var kvinnornas ansvar så handlar det också främst om kvinnornas musik. Instrumenten bestod i första hand av rösten, men även av vallhorn och näverlurar. Funktionen var i huvudsak kommunikation, dels mellan människa och djur, dels mellan människor. Man lockade på boskapen. Det finns särskilda get- ko- och fårlock (lockrop), vilka ofta var en härmning av djurens egna läten. Gällde kommunikationen längre avstånd så kulade man (kallas också köuka m fl lokala ord). Kulningen har en kraftig tonansats och är en rak, vibratofri sång i högt register. Det var ofta signaler med för alla väl känd betydelse. Det kunde t ex vara en textstrof som helt enkelt las upp i ett högt läge och kulades på valfri vokal. Man behövde också varningssignaler för att hålla rovdjuren på avstånd. Då blåste man i lur o horn. Det kunde vara jobbigt att gå och blåsa i lur hela dagen, som en kulla sa. Man skrämde också bort naturväsen på det här sättet.

I vår nordiska tradition hittar vi också jojken som är en sorts berättelse. Den samiska världsåskådningen utgår från shamanismen. Med jojken skapas en känslomässig förbindelse mellan människa, djur och natur. Man jojkar inte om något utan man jojkar något, en person, ett berg, en ren osv. ”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minns i hat och i kärlek, och andra minns i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen” (Johan Turi 1917).

Gemensamt för dessa traditioner är att det handlar om vokal musik, dvs man sjöng utan ackompanjemang. Folklig sång från andra kulturer har många likheter. När sången ackompanjeras så är det i första hand med olika trummor och stränginstrument. Folklig sång har inte heller de harmoniska skalor vi är vana vid. Vallåtsmoduset är en t ex en femtonsskala med mollkaraktär som ibland går ner till kvinten, ofta med en stor inledningston. Kvartstoner och andra för oss ovanliga mikrointervall är vanliga.

Folklig sång

Vad är egentligen folklig sång? Det finns ingen auktoriserad version, dvs man vet inte hur den var från början. Den överförs i levande tradition, lärs ut "på gehör", dvs genom härmning. Därför förändras den en del efter vägen och förekommer alltså i en mängd varianter. Det är alltså precis som med dansen, en ständigt pågående rörelse. När skrivkonsten blev mer utbredd skrev man ner sångtexterna (jag kan se "vaxduksböckerna" framför mig) och texterna spreds också som skillingtryck i stora upplagor.

Från 1600-talet (tidigare längre ner i Europa) och framåt började man göra uppteckningar, vilka kulminerade under 18- och 1900-talen. Under senare hälften av 1900-talet kunde dessa också kompletteras med inspelningar. Detta gjorde att man äntligen kunde dokumentera hur det lät. Notskrift har emellertid sina begränsningar. Dels tvingas man bestämma både tonhöjd och tonlängd, dels säger den inget om sångens klang.

I vår tradition karakteriseras det folkliga sångsättet av att klangen ligger nära talspråket, i "bekvämt", ofta lågt läge. Och den ligger långt fram i munhålan, kan upplevas lite "vass". Tempot är ofta långsamt, frirytmiskt, och med mycket "krus", dvs olika utsmyckningar som skiljer sig åt i olika traditioner och som dessutom är individuella.

Det finns inte utrymme här för att nämna så mycket mer om andra kulturers sång. Men det är inte svårt att hitta likheter när man lyssnar till sång av människor som lever i mer nära kontakt med sitt ursprung, som en del indianer i Nordamerika och många afrikanska och asiatiska folkgrupper. Sammanfattningsvis kan man säga att sången har funnits lika länge som det funnits människor. Man sjöng till vardags, arbetssånger och vaggsånger och i samband med riter.

Sången var också ett betydelsefullt sätt att sprida berättelse, sann eller mytisk. Detta var ofta sånger som man dansade till. Här vill jag nämna carole, som just betyder "dansvisa". Man hittar ordet i källor redan på 600-talet. Verserna sjöngs av en försångare och omkvädet (refrängen) av alla, medan man dansade i cirkel. Möjligen hittar vi rötterna hos kelterna och fröna spreds i Nordfrankrike, Nordtyskland och till de brittiska öarna. Dessa caroles var ursprunget till balladen som under medeltiden spreds även till Norden. Det är en berättande dansvisa med ofta väldigt många verser, som kanske också uppkommer i stunden. Det som idag benämns "den medeltida balladen" är en del av en alleuropeisk berättartradition i form av en symbios mellan sång och dans. Balladdansen finns fortfarande kvar som levande tradition på Färöarna.

Kyrkans musik och konstmusiken

Musiken i kyrkan är dokumenterad på ett helt annat sätt än den folkliga musiken och på det sättet också mer reglerad. Det gäller att inte glömma att parallellt med denna fanns alltså en folklig musikutövning. Gränserna var heller inte så tydliga utan det var ett flöde i båda riktningarna.

Rötterna till kyrkans musik finner vi i den judiska traditionen. I gamla testamentet kan vi läsa mycket om sång och musik. Där finns också en hel sångbok, Psaltaren, med många av kung Davids psalmer. Vi minns också hur Mirjam tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne, de slog på tamburiner och dansade. Och Mirjam sjöng. (2 Mos. 15: 20-21). Detta är ett typiskt exempel på hur dans och sång i den delen av världen sen urminnes tider förknippats med kvinnor. Över hela Mellanöstern dyrkades i förkristen tid den stora Gudinnan och "kören" bestod av dansande och sjungande kvinnor, ackompanjerade av intensiv trumning. När templet byggdes i Jerusalem blev gudstjänstmusiken männens uppgift genom professionella tempelmusiker.

Det har aldrig funnits några vattentäta skott mellan olika kulturer och religioner. Musiken i det antika Grekland är en annan stark rottråd inom kyrkomusiken. Där fanns det som tidigare nämnts, musernas konst, ett allkonstverk med enstämmig sång, dikt och dans.

Gudstjänstmusiken

Den första kristna sången var troligen som i den judiska synagogan en form av reciterad text på ton. Dess källor hittar vi i främre Asien som judiska o syriska melodier och även iransk folkmusik. Den kom att utvecklas till psalmodin, en psaltarsång med den typiska melodiska bågen: höjning, vila på den uppnådda tonen, och sänkning. Senare använde man sig också av försångare och församlingen svarade med omkväde/refräng, s k responsorialsång. På 300-talet började man sjunga i växelkörer, s k antifonsång.

Allt detta kom senare att sammanfattas i begreppet "den gregorianska sången", vilket var en beteckning på den romerska liturgiska sången. Den reviderades och fick sin bestående form av påven Gregorius den store på 500-talet. Under hela det första tusentalet präglade den här musikformen kyrkomusiken. Den hade en strängt vokal karaktär. Man sjöng alltså ej i stämmor eller ackompanjerade i för oss kända harmonier.

Historiskt sett är stämsång en ny företeelse. Flerstämmighet kan ha sina rötter i den nordeuropeiska folkmusiken där det finns dokumenterat att man sjöng tvåstämmigt i tersparalleller (dvs samma melodi fast två hela tonsteg under eller över melodin). Även sång i kvint- och kvartparalleller utvecklades. Så småningom växte stämsången fram i det som sen skulle bli den västerländska musikens kännetecken, med sång och spel i stämmor, polyfoni.

I kyrkorna var det männen och gossarna som skötte sången, vilket fortfarande är det vanligaste ordningen i den östliga, ortodoxa kyrkan. Det var först under upplysningstiden (1700-talet) som detta började ändras i och med att kvinnor började uppträda sceniskt vid opera och teater.

Sverige efter reformationen

I den protestantiska kyrkan låg betoningen i gudstjänsten på predikan. Den liturgiska sången var sparsam och sköttes av präst och kantor. Den gudstjänstfirande församlingen deltog i psalmer på folkspråket, vilket vi delvis kan tacka Luther och Olaus Petri för. Redan flera hundra år före den allmänna folkskolans införande (1842) var läskunnigheten stor i vårt land. Det var kvinnornas ansvar att lära både barn, pigor och drängar att läsa. Psalmboken var den vanligaste boken (den första var Jesper Svedbergs från 1695) och många kunde väldigt många psalmer utantill. Psalmerna ansågs ha magiska egenskaper och sjöngs/lästes i olika sammanhang för att betvinga det onda. (När jag började skolan 1958 hade vi fortfarande en psalm i veckan att lära oss utantill och läsa upp för fröken på lördagarna, vilket kunde rendera ett litet blomsterkort med bibelvers….)

Som ett exempel på den nära kopplingen mellan "världslig" och "andlig" musik vill jag nämna hur koralerna (psalmernas melodier) fanns i olika versioner i varje socken. De hade ofta sina rötter i den folkliga musiken. Man sjöng a cappella (utan ackompanjemang). Sångsättet var fritt, dvs utan en tydlig och fast rytm, och med mycket "krus" (melodiska utsmyckningar). Detta resulterade i en sång som blev allt annat än unison. Och dessutom ofta mycket kraftig. Många kantorer kämpade för att stävja detta "oskick", och när sent omsider den stora kyrkorgeln gjorde sitt intåg i de flesta kyrkor under sent 1800-talet så hade han (för det var oftast en "han") god hjälp av denna. Haeffners koralbok gjorde sitt till eftersom den anvisade att man skulle hålla ut varje ton 2 sekunder! Det är inte konstigt att många drogs till väckelsens sammanhang där man fick sjunga med hela kroppen och dessutom frejdigt och rytmiskt.

Under 1900-talet bidrog den "liturgiska rörelsen" till gudstjänstförnyelse. Influenser från den katolska kyrkan var vanliga på många håll. Den liturgiska sången blev viktigare och nu blev det också allt vanligare med körer med både kvinnor och män. Allt mer betonades församlingens medverkan, både i den liturgiska sången och i psalmsången. Under de sista decennierna av seklet lättades ritualen upp, psalmboken kompletterades med andliga visor, bibelvisor och sånger med influenser från populärmusiken.

Idag

"Varför sjunger dom inte när vi spelar?" och "varför kommer dom inte när vi ringer?" Ja, det kanske kan vara en liten sammanfattning på kyrkans problem. Jag ska inte försöka svara på det här, utan det får bli en uppgift för dig som är intresserad av musiken i kyrkan och som kanske arbetar med den frågan. Jag tror i alla fall inte att det beror på att folk inte vill sjunga. För sjunger gör man, i allsångssammanhang, på idrottsläktarna, med hjälp av karaoke på finlandsbåtarna och när man fått lite innanför västen. Hur förlöser vi sånglusten i ett sammanhang som rymmer den heliga upplevelsen?

Vad händer i kroppen? En filosofisk utvikning

Kroppsförståelsen i vårt västerländska samhälle har gått från ett dualistiskt synsätt under antiken till ett alltmer holistiskt synsätt under 1900-talet. Känt för de flesta är väl Platons (427-347 f Kr) tankar om själen, dvs tänkandet, som höjd över den sinnliga, icke-tänkande kroppen. Inte mycket hade förändrats när Descartes (1596-1650) myntade tesen: "Cogito, ergo sum" (Jag tänker, alltså finns jag). Enligt honom är kroppen ett ting man äger men kan existera utan. Kroppen skulle disciplineras och kontrolleras.

Vändningen kom under 1900-talet med filosofer som Dewey, Heideggers m fl. Merleau-Ponty (1908-1961) myntade begreppet "den levda kroppen" (le corps propre), vilken är en rörelse fram och tillbaka i existensen. Utan kroppen existerar inte ett "jag". All mänsklig erfarenhet och kunskap har sin utgångspunkt i den varseblivande, levda kroppen. Den kroppsliga upplevelsen kommer alltså först, sen kan vi integrera den i medvetandet. Under de senaste åren har kommit flera avhandlingar i Sverige som talar om "att vara kropp" i stället för "att ha kropp" (Grönlien Zetterqvist, 2002 och Swartling Widerström, 2005). Men att ändra på det här synsättet tror jag handlar om ett paradigmskifte. I mångt och mycket lever det dualistiska synsättet kvar. Jag tänker t ex på kroppsfixering när man glömmer att människan inte enbart är en fysisk varelse och kroppsmanipulering när man inte duger som man är.

Rösten är det instrument vi alltid bär med oss

Rösten speglar hur vi mår. Många sjungande människor vittnar också om att de känner sig upplyfta av ett sångpass. Jag tror att det beror mycket på att vi använder hela kroppen när vi sjunger. Liksom vid annan fysisk aktivitet är det viktig både med uppvärmning av "röstapparaten" – uppsjungning – och nedvarvning och avspänning. För att illustrera hur sjungandet inbegriper hela kroppen vill jag visa hur man brukar dela in röstens anatomi i tre delar:

  • 1. Andningsapparaten. Här handlar det om att ha en avspänd kroppshållning i balans. Från fotsulorna upp till hjässan. "Jordad i marken" och med en "änglatråd" som håller huvudet högt, som Ulrika Gunnarsson skriver (2006). Detta främjar en djup andning som är en förutsättning och ett stöd för sången.
  • 2. Struphuvudet. Detta är själva instrumentet kan man säga och sitter i luftstrupen, alltså framför matstrupen. Ljud bildas när luft strömmar genom struphuvudet och får stämbanden att vibrera.
  • 3. Resonansrummen. Består av ansatsröret (svalg, mun- och näshålor) och bihålorna (används inte vid folklig sång). Hur man använder dessa sätter färg på sången. Låter det folkligt, opera, jazz eller?

Om vi utgår från att det inte går att skilja rösten i kroppen, dvs sången, från dans och musik, så använder jag mig i det följande av begreppet dans som sammanfattning. Bojner Horwitz och Bojner (2005) beskriver i sin bok vilken betydelse dansen, i ovan utvidgade betydelse, har på både vårt fysiska och mentala välbefinnande ur många olika perspektiv.

Möjliga effekter är:

  • sänkt blodtryck
  • ångestreduktion
  • stärkt immunförsvar
  • ökad halt av lugn- och rohormonet oxytocin
  • minskad halt av stresshormonet cortisol

När vi sjunger tillsammans och rör oss rytmiskt i dans kan vi uppleva starka lyckokänslor p g a det som händer i kroppen. Det kan kännas som om man lämnar sin egen kropp och blir en del av alla de andra – en kropp.

Jag bejakar mig själv som kropp

Våra kroppar är skapade för rörelse. Muskler som inte rör sig förtvinar. Våra biologiska funktioner fungerar i en oavbruten rytm, hjärtats slag, andningen, musklernas sammandragningar, cellernas delning osv. Alla dessa delar strävar efter att finna balans, eller "homeostas" som är det biologiska begreppet. Att bejaka vår egen rytm är en lika stark drift som behov av mat, vila, sex. Vi har ett behov av att hitta samklangen med omvärldens och universums rytm.

Hudhunger

I vår kultur råder en stor brist på trygg och kravlös beröring. Vi pratar om hudhunger. Huden är den gräns som markerar delaktighet och autonomi, den gräns som får eller inte får överskridas. Vid kärleksfull beröring frigörs oxytocin, kroppens "må-bra"-hormon. Det gäller inte bara för den som blir berörd utan även för den som berör. Kroppens "lugn- och ro"-system aktiveras (i motsats till kamp-/flyktsystemet).Oxytocin lindrar smärta, sänker blodtrycket, sänker nivån av stresshormoner, gör oss mer lugna och rofyllda, förbättrar relationer och underlättar inlärning mm.

Att hålla en annan människas hand kan ha en starkt läkande effekt. Det kan också vara mycket skrämmande för dem som har negativa erfarenheter av beröring. När vi dansar i cirkel är reglerna klart och tydligt uttalade. Beröringen blir legitim. Så här håller vi i varandra, varken mer eller mindre! Det är fasta ramar och inom dessa varierar vi med olika handfattningar. När man nått trygghet i gruppen kan fattningen bli tätare. Som dansledare är det viktigt att vara lyhörd och känna in detta i gruppen som är unik för varje danstillfälle.

Helande

I en grupp som dansar händer det mycket, både det som är påtagligt synligt som ökad självkänsla, stolthet, stärkt kroppsmedvetande och det som sker mer i det undermedvetna. Det är också en ett sätt att uppleva sina gränser, öva balansen mellan närhet och avstånd. Känslan av samhörighet i en grupp ökar genom dansen.

"Helandets rikedom upplevs inne i dansen eftersom den bildar bron mellan tid och rum när vi är integrerade i rörelsens flöde" Bernhard Wosien (min översättning).

Källor

Berg, L (2005): Gryning över Kalahari : Hur människa blev människa. Ordfront förlag AB ISBN: 9173249343 / 91-7324-934-3
Bojner Horwitz, E och Bojner, G (2005): Må bättre med musik. ICA bokförlag.
Gunnarsson, Ulrika (2006): Häxgnägg och pärlband – en folklig sångskola. Svenskt visarkiv. ISBN 91-85374-44-X
Grönlien Zetterqvist, K. (2002): Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi. Almqvist och Wiksell international, ISBN 9122019839 / 91-22-01983-9
Huizinga, J (1945): Den lekande människan. Natur och Kultur, Sverige, 2004 ISBN 9127098036
Jansson, Sven-Bertil (1999): Den levande balladen. Medeltida ballad i svenska tradition. Bokförlaget Prisma ISBN 91-518-3537-1
Lantz, Monica (1984): Folkets visor. Om folklig sång för visornas vänner. LTs förlag. ISBN 91-36-02058-3
Merker, Björn. (2009): Ritual foundations of human uniqueness. In S. Malloch och C. Trevarthen (Eds.), Communicative musicality, pp. 45-59. Oxford: Oxford University Press.
Mithen, S. (2005): Singing Neanderthals - The Origins of Music, Language, Mind and Body. ORION PUBLISHING GROUP. ISBN:0297643177
Rosén, Pia (2005): Om riten. Kurskompendium i dansledarutbildningen "Heliga danser".
Swartling Widerström, K. (2005): ATT HA ELLER VARA KROPP? En textanalytisk studie av skolämnet idrott och hälsa. Örebro Universitet. ISBN: 9176684237 / 91-7668-423-7
Turi, Johan. (1987): En bok om samernas liv. Två Förläggare, Umeå.
Wosien, B: The Dancers Journey – Self-Realisation Through Movement. Ett urval av texter från "Der Weg des Tänzers" - Bernhard Wosien (Veritas Verlag 1988) publicerad på Findhorn 2006.
Zanger Borch, Daniel (2005): Stora sångguiden. Vägen till din ultimata sångröst. Notfabriken Music Publishing AB. ISBN 91-85041-61-0
Elisabet Jansson, Falun 2006-10-06, reviderad 2010-10-05