Gryning över Kalahari – ett möte med dansens ursprung

Gryningsljuset börjar leta sig in i min hydda genom springorna vid öppningen. Vårfåglarna sjunger redan i acaciorna utanför. Natten har varit ljummen och lugn. Jag kliver upp, tar på mig skorna och en tröja och går ut sanden. Morgonluften är uppfriskande klar och nästan lite kylig. Jag aktar mig så att inte byxbenen fastnar i de taggiga buskarna. Det grågula gryningsljuset silas genom trädens delvis kala grenverk. Plötsligt ändrar sig ljuset och jag ser den orangeröda solskivan snabbt stiga över horisonten. En ny dag har börjat.

Tillbakablick

För drygt halvår sen förstod jag att det skulle kunna vara möjligt att förverkliga en sedan länge närd dröm. Jag ville söka dansens rötter genom att möta jordens äldsta ursprungsbefolkning, bushmännen i södra Afrika. Min yngsta bror, Anders, skulle disputera i Sydafrika i september. Vår åldrige far, som inte själv skulle orka med en sådan resa, bestämde sig för att sponsra resan för oss fyra syskon. Väl på plats i södra Afrika skulle resan till grannlandet Botswana genast bli både enklare och billigare.

Man kan spåra bushmännens, eller Sanfolkets, historia c:a 120.000 år tillbaka i tiden, dvs till tiden för den moderna människans tillkomst. Eftersom vi har våra rötter i Afrika så är bushmännen våra äldsta släktingar. De levde över hela södra Afrika vilket bl a upp till 40 000 år gamla klippmålningar vittnar om. Bushmännen är ett jägar- och samlarfolk, som traditionellt sett var organiserat i mindre grupper på upp till c:a 40 individer. De flyttade efter tillgången på vatten och migrerande bytesdjur och hade inga permanenta bosättningar. I gruppen rådde jämlikhet, det fanns ingen hövding. Konflikter löstes med hjälp av dans, sång, berättande och ett ständigt pågående samtal. Transdansen hade mycket stor betydelse för sin rituella, helande och sammanhållande funktion.

Läs mer om Botwana och bushmännen här: fakta

I bushmännens klippmålningar lever minnet kvar av transens centrala roll i deras religiösa liv. På denna bild från Drakensberg syns en cirkel av dansande. I mitten böjer sig den som nått transen ner för att förmedla andevärldens kraft till en liggande sjuk person.

Nu var frågan hur jag skulle kunna hitta bushmän som hade haft möjlighet att bevara sin uråldriga kultur. Jag började ett tidsödande sökande efter information. Efter mycket googlande, mail, telefonsamtal och andra kontakter fick jag napp. Att det dessutom var precis rätt plats förstod jag nog inte förrän jag var där. Dqãe Qare Game Reserve, c:a 1 mil söder om D´Kar i västra Botswana, är en f d farm som ägs och drivs av Ncoakhoe ("Det röda folket"). Det är ett ekoturistprojekt vars målsättning är att skapa sysselsättning för bushmännen och att bevara deras kunskap och kultur. Se Dqãe Qare Game Reserve

Åter till öknen

Dagen innan ringer klockan redan halv fem på mitt BandB 1 mil söder om Gaborone. Det är fortfarande mörkt när jag får skjuts in till centrum och busstationen. Kommersen med målet att få passagerare till just sin busslinje är i full gång. Det går inte att boka biljett i förväg, så det gäller att vara i god tid. De flesta landsbygdsbussar startar kl 6. Jag siktar in mig på Seabelo express mot Ghanzi, en liten ort och regioncentrum 70 mil nordöst om Gaborone, rakt ut i Kalahariöknen.

Det blir en förvånansvärt behaglig resa. På morgonen är det kyligt, så fleecetröjan kommer väl till pass. Det är bara de sista timmarna som det blir riktigt varmt i bussen. Det känns bra att ha tagit med flera liter vätska. Att som enda turist färdas tillsammans med lokalbefolkningen är en helt annan upplevelse jämfört med en arrangerad turistresa. Den unga kvinnan bredvid mig vågar efter flera timmars samtal att be om att få låna min kudde. Snart sover hon mot min axel.

Kalahariöknen är en halvöken med buskar och träd. Nu innan sommarregnen är det extremt torrt. Med jämna mellanrum reser sig mobilmaster över trädtopparna. Vägarna är spikraka och asfalterade. Chauffören bromsar in ibland för kor och åsnor, annars är det full fart. Enligt tidtabellen ska vi vara framme i Ghanzi kl 14, men jag är beredd på att detta inte ska hålla.

Mina farhågor besannas inte utan vi är framme punktligt. Då har vi även haft två rejäla pauser för matinköp och toabesök. Jag går av bussen och ringer till Anne, chefen på farmen. Hon berättar att skjuts är på väg men att det kan ta en stund, så det kan vara klokt att gå till "Kalahari Arms hotel" och vänta. Ghanzi är som sagt inte stort så det tar inte många minuter att gå till samhällets enda hotell. Jag lämnar min ryggsäck där och går över vägen till "Spar" – som finns i varenda samhälle i Botswana – och köper vatten och frukt. Efter en stund dyker Komsa upp med sin terränggående pickup. Som alla bushmän är Komsa vänlig och pratsam så efter en runda med ärenden blir det en trevlig tur till Dqãe Qare Game Reserve.

Bakom hyddan finns både dusch och vattenklosett (!) bakom en presenning. Van som jag är med både scouttoaletter (som ofta är en grop i marken med en sittbräda ovanför) är det en märklig känsla att sitta på en WC med Afrikas himmel ovanför.

Komsa kör mig ända fram till den hydda som ska bli mitt refugium de närmaste tre nätterna. Likheten med en lappkåta – som jag sovit i många gånger – är slående, men det här är lyxigare med en riktig säng och myggnät. Hyddan är en av fyra, men jag blir ensam i mitt läger m u a en natt. Övriga gäster sover i huvudbyggnaden.

Retreat

Nu börjar en vistelse som utvecklar sig till en retreat för mig. De knappa tre dygnen känns som en evighet. Rutinen är att gästerna – oftast turistgrupper om 12-15 personer inkl guide – anländer till "teatime". Kanske har de någon aktivitet före middagen, t ex en bushwalk. Efter middagen kan det bli dansuppvisning. Efter frukost åker de vidare. Detta innebär att jag blir ensam med personalen nästan hela dagen.

Långa stunder har jag sällskap av en strutshanne som tar sina sandbad och betar de vårgröna grässtråna alldeles nära mig.

Det är verkligen vår i luften. Jag kan sitta i uterummet, dvs under tak men annars helt öppet, och lyssna på och njuta av en mängd olika fåglar. Flera gånger får jag också besök av en flock gnuer som kommer för att dricka vatten i den anlagda, lilla dammen. Det är imponerande djur när man har dem så nära utan ett bilchassi emellan. Innan det blir för varmt kan jag ströva omkring i sanden i omgivningarna och bara njuta av lugnet.

Tillsammans

Fynd som är upp till 40 000 år gamla visar att dessa pärlor är mänsklighetens äldsta smycken. Det går åt många till ett armband.

Andra dagens höjdpunkt är att få sitta tillsammans med Dinah och hennes lille Tom samt Nellie i skuggen under en stor, vintergrön acacia och lära mig göra smycken. Materialet är strutsäggskal som man bearbetar till små platta pärlor med hål i: "Pearls of the Kalahari". Strutsägg symboliserar lycka/god tur. Jag fortsätter med smyckestillverkningen även den tredje dagen. När mitt armband är klart har jag säkert hållit på i tre timmar och ändå haft hjälp. På köpet har jag fått fina samtal och många skratt. Jag har också visat foton från Sverige, inkl min familj, foton som kvinnorna gärna vill behålla. Det är härligt att lyssna till deras fascinerande språk med alla olika klickljud. Med mig pratar de engelska, landets officiella språk.

Jag pratar med Anne om dansen. Hon säger att den dansuppvisning som de arrangerar för turisterna inte är något för mig. "It´s just entertainment, with cameras and so on. We will arrange a healingdance for you". De ska fundera på när och var, eftersom de andra gästerna inte ska ta del av detta.

Komsa och jag

På tredje dagen, efter frukost, följer jag med Komsa och Roni på en bushmanwalk tillsammans med en stor grupp turister från Österrike, vilka tältat på campingen. Ingen behöver vara orolig för att möta några vilda djur med tanke på ljudnivån hos den här gruppen. Växterna är dock inte beroende av att man smyger fram så vi får en spännande guidning om vad olika blad, frukter och rötter används till. Vi får också veta att man får giftet till pilarna ifrån puppan hos en speciell fjärilsart.

På eftermiddagen får jag veta att kvällens dans ska äga rum en liten bit från själva farmen på den stora arenan som man byggt för den årliga dansfestivalen. När Dinah ordnar för teet får jag vet att hon har varit i Skandinavien och besökt både Oslo och Stockholm. Där fick hon bl a möta våra samer. Jag blir ändå mycket överraskad när hon plötsligt börjar jojka! Och det märks att det här ligger henne nära, trots tusentals mils avstånd. Det är en märklig känsla att uppleva jojk i Kalahariöknen!

Transdans

Så äntligen. När middagen är avklarad kommer Anne och ger mig tecken till att nu är det dags. Jag får åka i en pickup den lilla biten till dansarenan. Kvällen är varm, fullmånen lyser över Kalahari och nattljuden bidrar till magin. Mitt på arenan brinner en stor eld. Jag sätter mig tillsammans med kvinnorna på marken runt elden. Många har sina små barn med sig, de flesta sovande. Jag har bett om att få höra några av deras berättelser. Ett par av kvinnorna berättar bl a om Schakalen och solen. Komsa översätter till engelska.

Nu är alla ivriga att komma igång med dansen. Vi smörjer in handflatorna med vaselin och börjar klappa en stadig rytm, som vi sedan fortsätter med hela kvällen. Kvinnorna sjunger hela tiden och det har ingen betydelse att jag inte förstår vad de sjunger. Helarna, tre äldre män iklädda endast höftskynken, dansar in runt elden. Runt underbenen slingrar sig snäckskalsband, fyllda med krossat strutsäggskal o sand. Dansstegen är korta och består av en snabb och intensiv rytm. Rörelsen är lika mycket i höjdled som i sidled, så ljuden från de rasslande snäckskalsbanden förstärker ackompanjemanget. Naturligtvis använder männen hela kroppen i dansen. Deras sång avviker från kvinnornas och har ett större uttrycksregister med höga rop och andra ljud.

Dansens fokus ligger på den helande funktionen. De tre shamanerna börjar snart att koncentrera sig på vissa individer i kvinnogruppen. Med hjälp av intensifierad sång, handpåläggning och rök från glödande kol, som de plockat upp med bara händerna och lagt i små skinnpåsar, utför de healingen. Nästan alla får sin beskärda del, även jag. Så småningom får helarna sällskap av de äldre kvinnorna som kommer upp på marken och deltar i dansen, en i taget. Även Roni och Komsa deltar, klädda i sina vanliga kläder. Slutligen faller en av helarna i trans, ligger ner på marken och skakar. De andra skyndar fram med dryck och ger honom värme och massage. När han återfår medvetandet verkar han helt utmattad.

Orden räcker inte till när jag ska försöka beskriva min upplevelse. Det mest påtagliga är att det känns som att jag gör en tidsresa och förflyttas tiotusentals år tillbaka i tiden. Närmare våra mänskliga rötter än så här går det knappast att komma. Jag känner en stor tillhörighet med människorna runt omkring mig och alltet. Upplevelsen påverkar mig fortfarande starkt och jag bär den med mig i djupet av mitt hjärta och i mina kroppsminnen. Känslan av hemkomst dröjer sig kvar.

Dansresa till Botswana i aug 2012?

The Kuru Dance Festival på Dqãe Qare Game Farm har sedan starten 1997 samlat stora skaror av olika bushmängrupper från Botswana, Namibia och Sydafrika i augusti varje år. Festivalen pågår i tre dagar (inklusive nätter) och är öppen för besökare. De olika grupperna visar upp en mängd danser. Det kan handla om danser för god jakt, regndans, danser som beskriver olika djur, dans till månen, dans som lek osv. Höjdpunkten är dock healingdansen, där alla så småningom deltar tillsammans.

Om det finns intresse så vill jag gärna anta utmaningen att arrangera en resa till Botswana i aug 2012. Naturligtvis kommer det att gå utmärkt att kombinera resan med egna initiativ, såsom safaris, avstickare till Sydafrika osv. Det finns många olika möjligheter att flyga till södra Afrika så det kan man välja efter preferenser och plånbokens storlek. Det jag kan ordna är kontakter inom Botswana, bokningar (festivalen, boende), resor inom landet samt en massa praktikaliteter gällande råd inför resan.

Så du som vill haka på detta: gör en intresseanmälan och börja spara pengar! Definitiv anmälan blir inte förrän tidigast om ett år.

Elisabet Jansson, Falun 2010-10-29