Dansresa till Kalahariöknen i Botswana

I slutet av juli 2012 reser vi – 9 dansande kvinnor under ledning av Elisabet Jansson – till bushfolket för att vara med på deras Kuru Dance Festival. Denna hålls varje år vid fullmånen i augusti i närheten av byn D’Kar i västra Botswana, alldeles i utkanten av Kalahariöknen. Här har varit mötesplats för bushfolket mycket, mycket länge men det är först under senare år dansfestivalen arrangerats. Då kommer dansgrupper från hela västra Botswana och visar upp sig för varandra under några dygn.
Frukost i vårt läger. De varma kläderna får vara på ett tag till.

Det är vinter i Botswana med minusgrader på nätterna och uppåt 30 grader på dagen. Sedan januari har det inte regnat så nästan allting är torrt, gult, beige, grått och silver. Vi bor i tvåmannatält på bushfolkets farm, Dqae Qare, alldeles invid den runda dansarenan.

En bushfolksgrupp som uppträder på dansfestivalen.

Grupperna dansar i sand, på kvällen med en eld i mitten. Från de små oemotståndliga 4-åringarna till de äldsta, mycket rynkiga, dansarna strålar dansglädje, närvaro och sensualitet. Det är ingen tvekan om att de dansat sedan de kunde stå på benen. De är småväxta och finlemmade med asiatiska ögon, höga kindkotor och honungsfärgad hud.

Sankvinnor på farmen

Människans rötter

Bushfolket och vi har gemensamma rötter i mänsklighetens gryning för 200.000 år sen, men våra genetiska fotspår delade sig redan för 100.000 år sen. Bushfolket i södra Afrika – eller San som de också kallas – är jordens äldsta nu levande ursprungsbefolkning. De förvaltar arvet av våra anmödrars och förfäders liv som jägare och samlare i samklang med naturen. All jordens dans har sin grund här – i bushfolkets rituella dans.

Läs mer om Botwana och bushmännen här: fakta

Välsignelserit

Kvällen före The Kuru Dance Festival deltar vi i en ritual för att välsigna festivalen. Elisabet hade kommit i samspråk med en antropolog från Sydafrika, Gary, som inbjöd oss. Vi samlas runt en eld, kanske 10-12 stycken. Några är vänner till Gary, två är San healers, två är äldre sankvinnor och så vi långväga resenärer. Gary tänder rökelse med kol från elden, lägger den på en liten sten som han håller i sin hand. Han går runt i cirkeln med rökelsen och välsignar oss. Han ber sin bön för festivalen. Stenen med rökelse skickas vidare mellan oss – vi kan ge vår egen välsignelse om vi vill. Elisabet tar upp “May the circle be open but unbroken, may the love of the Goddess be ever in your heart. Merry meet and merry part and merry meet again …” Vi sjunger den alla tillsammans. Stenen går vidare till en av oss och i stunden föds en bön: “I pray for contact with the eternal energy, the eternal wisdom that we all need so badly”.

Healingdans

En kväll hörs musik från arenan trots att det officiella dansprogrammet är slut. Vi beger oss dit. Några av bushfolket turas om att spela på bushman instrument, t ex tumpiano, medan andra dansar. Så småningom vågar vi oss också ner på arenan och börjar dansa. Vi härmar deras dans och de härmar vår och det är riktigt roligt. Efter en stund blir vi – av en av San healers – inbjudna till deras hyddor senare på kvällen.

När det närmar sig midnatt vandrar vi – med våra pannlampor och filtar - iväg i mörkret mot bushfolkets hyddor. På avstånd ser vi hur de sitter utanför hyddorna runt två stora eldar och pratar. De frågar – via äldste healerns dotter som är tolk – vad de kan göra för oss. Vi drar oss tillbaka en bit under tiden som de överlägger, förbereder, bereder plats för oss. En djurhud rullas ut och vi bjuds att slå oss ner.

Dansskallrorna består av torkade puppor, med bitar av strutsskal inuti, uppträdda på långa snören som lindas runt underbenen.

Så sakteliga händer saker. Dansskallror hämtas. Så börjar avklädning och omklädning. Detta sker liksom förstrött, gradvis, knappt märkbart. Så börjar stampen, fotstegen och kvinnornas handklapp i sjutakt. Vi klappar med, försöker hitta rytmen. Flera polyfona stämmor och rytmer ljuder – utvecklas, växer, förändras. Det tar ett tag att hitta in i en rytm. Så ansluter sig en dansare till med skallror runt benen … sen ytterligare en dansare … och en till. Ännu är det stillsamt. Suggestivt på ett lågmält sätt. Dansarnas fötter studsar mot marken i någon slags baktakt, skallrorna lägger till ytterligare synkopering. Handklapp tillsammans med männens och kvinnornas röster ljuder i stämmor som närmast påminner om jojk – förkroppsligande av någon form av kontakt och enhet med naturen runtom.

Helarnas fotsteg har snart trampat upp en cirkel runt elden.

Hur länge dröjer det innan healingen börjar? Det sker knappt märkbart. Även vi långväga resenärer får healing genom handpåläggning. Energin byggs upp och vi kommer mer och mer in i handklappningen, i rytmen, blir en del av cirkeln, av healingen som pågår. Vi drar oss bakåt, vidgar cirkeln, bereder plats vartefter som fler dansare ansluter sig. Energierna byggs upp ytterligare, sjuder, kokar. Healarnas händer avger värme, gör gott. Någon av oss lämnar dansen på småtimmarna, någon av oss stannar till gryningen och lämnar motvilligt elden, dansen, rytmerna, den suggestiva energin – blir erbjuden en mugg vatten och “Thank you for your work …”

Healingdansen kan hålla på många, många timmar. Det är kvinnorna med sitt klappande som bestämmer hur lång varje dans är. Barn i alla åldrar är med och sitter mestadels tysta och lyssnar på de vuxna. Även barnen får healing och en liten kille på knappt 3 år har somnat men får healing I alla fall – han sover lugnt vidare under den ganska högljudda healingen. En av de yngre kvinnorna, Elsie, som jobbar i köket på Farmen, sitter också i ringen. Hon sms:ar på sin mobil med avbrott för healing som hon får för sin mage och efter healingen fortsätter hon glatt sms:a. Några av oss deltar i healingdansen ett antal kvällar och vi sätter oss alltid tillsammans med kvinnorna och klappar. En gång stannar en av San healers framför oss och säger något på sitt underbara klickspråk (som är helt otroligt att lyssna på och mycket svårt att lära sig) till oss. Som tur är finns Elsie till hands och översätter. Healern tackar oss för att vi är med och klappar hela tiden, det hjälper dem i deras dans, säger han. En annan kväll stannar en annan healer framför oss och säger återigen något på Naro. Elsie översätter att han inbjuder oss att delta i ytterligare två dagars healingdanser. Vi känner oss hedrade.

Bushfolket är ett av de få, eller kanske det enda, ursprungsfolk som dansar sin healingdans och kommer I trans utan att använda några droger. Healingdansen är oerhört viktig för dem, den är deras kontakt med förfäderna och de blir högtidliga när man för healingdansen på tal. Samtidigt är detta folk det varmaste, gladaste, mest pratsamma och mest skämtsamma folk man kan tänka sig. De delar allt lika och har ingen hövding utan fattar beslut genom konsensus.

I bushen

En dag med bushfolket

Några av oss stannar i Kalahari i två veckor, andra tre och ytterligare några i fyra veckor. En dag i början av vår vistelse deltar vi i en “Bushman Experience”. Vi tillbringar en hel dag och kväll med bushfolket och de inleder med att dansa en initiationsdans för en ung flicka som blivit kvinna genom sin första menstruation.

Initiationsdans

De dansar en dans och sjunger en sång som enbart används vid detta tillfälle. Flickan ligger under en djurhud och bredvid henne sitter hennes tillkommande. De andra dansar runt henne och en av männen dansar med eland-horn som han håller mot sitt huvud.

Männen gräver djupt efter de saftiga rotfrukterna

Därefter går vi ut i bushen i 5-6 timmar tillsammans med tre män, åtta kvinnor och två spädbarn. De visar oss spår från olika djur och vilka växter, frukter och frön som man kan äta eller använda som medicin. Av en aloe-liknande växt tillverkar de rep som de sedan gör en fågelfälla av. De gör upp eld med pinnar och rostar nötter som de plockat. När de gräver djupt för att hitta saftiga näringsrika rotknölar, sjunger vi lite svenska barnvisor för dem och konstigt nog verkar de känna igen några av dem. På kvällen dansar de djurdanser för oss och har “storytelling”. Deras berättelse om Strutsen och Sköldpaddan påminner om vår saga om Haren och Sköldpaddan.

Tsodilo Hills

Mountain of the Gods

En av veckorna åker vi till bushfolkets heliga berg, Tsodilo Hills, som numera är World Heritage Site. Tsodilo Hills består av tre höjder på ett mycket stort plant område i nordvästra Botswana. De kallas Female Hill, Male Hill och Child Hill. Det är på Female Hill de berömda ca 24.000 år gamla klippmålningarna finns och även “The Snake Cave”, en grotta med en stor orm av sten bearbetad med verktyg som är ca 70.000 år gamla. I denna grotta leder Elisabet oss i en ceremoni med både dans och sång som är mycket gripande.

The Rhino Cave - ormgrottan

En annan av dagarna i Tsodilo Hills, vandrar vi i tystnad en tidig morgon upp på Male Hill och stannar halvvägs för att njuta av soluppgången och medhavd frukost. Några av oss vandrar ända upp till toppen och får njuta av en fantastisk utsikt.

Som avslutning passar Eva Norlings svar på frågan ”Eva, saknar du bushfolket?” så bra:

”Ja, jag saknar människorna, rytmerna, ljuden, skratten, de varma blickarna – det suggestiva och märgfulla. Känslan av närvaro och känslan av mening. Känns motigt att inordna mig i fyrkantig tillvaro, vill in i det vilda igen.”

(De flesta fotona på den här sidan är tagna av Anja Budischewski. Övriga fotografer är artikelförfattarna och Gertrud Markenroth.)

Du kan se många fler foton i Fotogalleriet

Eva Norling och Elisabeth Jönsson, oktober 2012