Bushfolket och transdansen

Det ligger nära till hands att gestalta dansens historia som ett träd med djupa rötter, många årsringar och ett rikt grenverk av danstyper. Stammens bas och alla dess rötter kan beskrivas med ett enda begrepp: Rituell dans. I mänskliga kulturer runt hela vårt blåa klot har den rituella dansen varit den sammanhållande länken och kittet mellan människor. För att hitta de allra äldsta spåren tar vi oss till Kalahariöknen i södra Afrika och besöker bushfolket i Botswana. I den här artikeln vill jag berätta om den rituella dansen, transdansen, och dess funktion.

Bushfolket

Forskarna är numera ense om att vår art, Homo sapiens, har sin vagga i södra Afrika för c:a 200.000 år sen. Bushfolket är jordens äldsta, nu levande ursprungsbefolkning. Endast några hundratal personer av en befolkning på c:a 70.000 i Botswana, Namibia och Sydafrika kan numera leva som jägare och samlare. Att lära sig något om deras förhållningssätt till livet och världsalltet kan ge oss större insikt om vad som finns invävt i vårt mänskliga arv.

Kunskapen om Kalahariöknens nomader har nått oss genom Lasse Bergs böcker. Det finns även annan litteratur på svenska, se litteraturförteckningen. Bushfolket levde tidigare över hela södra Afrika. En mängd arkeologiska fynd i bl a Sydafrika och Botswana tyder på att vi kan spåra deras historia mer än 100.000 år tillbaka i tiden. De äldsta fynden, i en grotta i Pinnacle Point vid Sydafrikas kust mot Indiska Oceanen, utgörs av spår av ockrapulver på sten- och benredskap som daterats till 164 000 år. Ockra har använts i samband med riter i de flesta äldre kulturer. I Blombosgrottan, utanför Stillbay öster om Kapstaden, har man hittat sammanlagt 16 ockrabitar med ingraverade geometriska mönster från olika tidsperioder, de äldsta minst 100.000 år (Berg, 2011). Mönstren är svårtolkade, men det rör sig om olika former av zickzackmönster.

Klipp- och grottmålningar

För oss européer är de sydeuropeiska grottmålningarna kända fenomen. Sedan upptäckten har de tolkats som rena konstverk och ett bevis för att det var först när vi befolkade den europeiska kontinenten som vi blev kreativa varelser. Fynden av ett mycket stort antal grott- och klippmålningar över hela södra Afrika har modifierat den bilden. Det är mycket vanskligt att datera målningarna, men i Drakensbergen i Sydafrika finns upp till 30.000 år gamla grottmålningar. Det troliga är att många är mycket äldre, samtidigt som man även hittar betydligt yngre målningar.

Dessa bilder har ett tydligt samband med riterna och transdansen. Man målade sina inre bilder under transen. Målningarna var inte avsedda att bevaras till eftervärlden i ursprungligt skick, utan man målade i lager på lager. Bilderna är metaforer, symboler. T ex symboliserar en döende elandantilop (bushfolkets heliga djur) resan in i den andliga världen, vilken man träder in i med hjälp av transdansen. Det är endast i de afrikanska klippmålningarna som bilder av människor är vanliga. Håret som står på ända, korsande ben och flödande blod ur näsan på bildernas människor o djur är en metafor för vandringen mellan den värld vi har runt oss och den som finns innanför klippans yta och där vi kan finna styrka och sammanhållning. I dansen och målningarna kommunicerade man med förfäderna och anmödrarna, med alltet och naturen, ja, med hela kosmos. Det är svårt för oss som tänker i dåtid och framtid, men typiskt för den här kulturen är fokuset på Nuet. NU dansar vi, NU målar vi, upplevelsen bor i NUET. Lasse Berg, som besökt och intervjuat många av världens ledande evolutionsforskare, skriver: ”Människans evolution (utveckling) handlar om dans och ingenting annat” (Lasse Berg, 2005).

Andra forskarrön

För de europeiska "upptäckarna", dvs kolonisatörerna, framstod södra Afrikas ursprungsbefolkning mer som djur än människor. Man kallade dom hottentotter mm nedsättande epitet. Deras språk lät för européerna som djurläten. Nu vet man att bushfolkets språk är de äldsta och mest varierade språk som fortfarande talas på jorden. Lingvisten Quentin Atkinson (Science 15/4 –11) har undersökt språkens ljud och visat att klickspråken har mer än 100 olika ljud, vilket kan jämföras med svenskans c:a 35.

De arkeologiska fynden visar inget tecken på våld mellan människor förrän för 15 – 20.000 år sen. Det är även oklart hur mycket vårt släkte jagat Afrikas magra savanndjur. Våra förfäder föredrog "mat som inte springer sin väg". I södra Afrika har fram till mer än 100 år sen stora djurhjordar funnits kvar, till skillnad mot i Europa, Asien, Amerika o Australien där alla stora däggdjur som vägde mer än 1 ton samt 70 % av de som vägde mer än 30 kg utrotats. Det rådde alltså länge jämvikt i södra Afrika mellan människan och övriga djur (Berg, 2011).

Transdansen

Inget våld, jämvikt mellan alla levande varelser – hur kunde detta vara möjligt? Vi får vända oss till bushfolket och deras dans för att få ett svar på den frågan.

"Då en ring syns runt månen säger man att det är de dödas andar som dansar där uppe, kring sin eld." (Östberg, 1993)

Från mitt besök i Botswana 2010: Kvällen är varm, fullmånen lyser över Kalahari och nattljuden bidrar till magin. Elden är det centrum som människorna samlas kring. Gnistor yr mot natthimlen. Jag sitter tillsammans med kvinnorna och några män runt elden och småpratar. Många har sina små barn med sig, de flesta sovande. Vi smörjer in handflatorna med vaselin, håller händerna rakt upp, finger mot finger och luft mellan varje fingerpar. Så slår vi nederdelen av handflatorna mot varandra och klappar en stadig puls, endast vid enstaka tillfällen utbyggd i en enkel rytm. Kvinnorna börjar sjunga och fortsätter timme efter timme.

Helarna, tre äldre män iklädda endast höftskynken och med en käpp i handen, dansar in runt elden. Runt underbenen slingrar sig snäckskalsband, fyllda med krossat strutsäggskal o sand. Dansstegen är korta och består av en snabb och intensiv rytm. De stöter samtidigt med käpparna i marken. Rörelserna är lika mycket i höjdled som i sidled, så ljuden från de rasslande snäckskalsbanden förstärker ackompanjemanget. Helarnas sång avviker från kvinnornas och har ett större uttrycksregister med olika ljud och stön, bröl som från elandantiloperna.

Rytmiska rörelser i grupp tillsammans med intensiv och monoton, rytmisk musik under lång tid är en effektiv metod att försätta sig i trans. Genom närheten till elden och med hjälp av sången, dansarnas kraftiga stötande i sanden och den monotona rytmen i dansrasslen alstras "Num", (eller "N!om", "N/um" – det finns olika sätt att teckna ner detta ord på bushfolkets språk med våra bokstäver). Detta är den magiska energin som genomströmmar universum. Östberg (1993) skriver: "På väg in i trans blir dansarnas andhämtning ansträngd, de svettas våldsamt, magmusklerna drar ihop sig, blodådrorna buktar. Num kokar, säger man. Läkekraften stiger i dansarens kropp, från magen upp längs ryggraden, når skallbasen och flödar sen ut i hela kroppen. Dansarens medvetande vidgas, öppnar sig."

Van der Post skriver: "De ljud som helarna utstöter under transdansen beror på den smärta de upplever när N/um börjar inta deras kroppar då de går in i trans. Den djupa transen kallas 'död'. Då kan helarna ta i eld och glödande kol utan att bränna sig; se rakt igenom en deltagares kropp var det onda sitter; se på långt håll och t o m vad som sker i mörker; färdas utanför sin kropp t ex t ett annat bushfolksläger eller till den store Gudens hem för att be för patientens liv."

Jag har själv upplevt hur både helarna och de äldre kvinnorna som deltog i dansen tog glödande kol direkt med händerna och la i skinnpåsar som de svängde framför oss. Jag känner även igen Bergs beskrivning av helandet: "Dansarens händer vidrör lätt de sjuka, eller de med särskilda problem; de fladdrar runt huvudet på envar som sitter runt elden, alla får del av hans helande krafter. Under stön och rop drar han ut det onda ur dem. När krafterna lämnar kroppen genom nacken vacklar dansaren, han utstöter hjärtskärande skrin, drabbas av konvulsioner och faller i armarna på någon som hindrar honom från att ramla in i elden. Han går utan hjälp av hallucinogener in i en djup trans som kan leda till medvetslöshet och att pulsen nästan upphör./…/ Att läka är smärtfyllt, men alla får del av resultatet. I läkedansen är ingen utestängd, inte ens den tillfällige besökaren." (Berg, 2011).

Under transen lämnar anden kroppen och ångesten tar tag i den som går in i trans av fruktan att gå förlorad i den andliga världen. Den läkekunnige ska genom smärtan och sedan få kontroll över läkekraften för att kunna hela med den. Kvinnornas sång och elden hjälper helaren att orientera sig och kunna ta sig tillbaka till kroppen. Vid mitt besök hos bushfolket föll en av helarna i trans, ramlade ihop på marken och började skaka. De andra skyndade fram med dryck och gav honom värme och massage. När han återfick medvetandet verkade han helt utmattad.

Transdansens funktion är att hela, återupprätta balansen och skingra motsättningar mellan människor. "Samma rytm o samma sånger tränger in i allas kroppar och sinnen och tycks lösa upp ovilja och misstänksamhet. I dansen väcks en läkande kraft som helar människor. Den kraften finns också i sångerna" (Östberg, 1993). Bushfolket menar att sjukdom kommer av att man inte är i balans med andra människor och tillvaron. Helandet består i att återställa balansen, att se det som hotar och att eliminera det. För bushfolket är transdansen själva livsnerven.

Avslutande reflektioner

Behovet att röra oss tillsammans i samma rytm finns så djupt nedärvt i våra gener att det krävs en starkt yttre kraft för att motstå detta. Människomassor som dansar tillsammans utgör en mäktig sammanhållande kraft. Historiskt har detta ofta setts som ett hot mot de rådande hierarkierna och maktcentra. Denna sammanhållande rytmkänsla har också använts på ett sätt som i förlängningen blivit destruktivt i samband med excercis och militärparader. Men det är samma fenomen i grunden, vilket bl a har utretts noga av Huitzinga i "Den lekande människan".

I vårt land kan vi än idag se hur unga människor som dansar techno trance vid nattliga fester blir utsatta för en oproportionerligt stort intresse från polisen under förevändningen av den stora droghanteringen. Transdansare i min närhet vittnar om att "det behövs inga droger, det räcker med musiken, dansen och gemenskapen". Något liknande kan vi som ägnar oss åt cirkeldans/meditation i rörelse uppleva ibland, inte sant? Vår dans har djupa rötter.

Litteratur

Atkinson, Q (2011): Phonemic Diversity Supports a Serial Founder Effect Model of Language Expansion from Africa. Science 15 april 2011.
Berg, L (2005): Gryning över Kalahari : Hur människa blev människa. Ordfront förlag AB ISBN: 9173249343 / 91-7324-934-3
Berg, L (2011): Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro. Ordfront förlag AB ISBN: 9789170372704
Lund, U (2008): I Afrika blev vi tidigt kreativa. Illustrerad Vetenskap nr 5/2008.
Van der Post, Laurens och Taylor, Jane (1984): Det glömda folket i Kalahari. Forum 1988. ISBN 91-37-09476-9
Östberg, Wilhelm (1993): Bushfolket. Liv och ekologi i södra Afrika. Carlssons. ISBN 91 7798 669 5
Elisabet Jansson 22 augusti 2011